Lördag den 3 maj, var vi i Eslilstuna på Cavalierspecial, domare var Jeannie Montford (Elvenhome).
Harry vann avelsgruppen, valp med HP. 
 I öppenklass hanar blev han 1:a med CK
 I bästa hane blev han 3:a med Cert.

Jag var garanterat beredd på att Audrey skulle dö den där nyårsdagen, så dålig som hon då var. Hon kunde knappt gå, men tog några stapplande steg för att hälsa mig god morgon, sen föll hon i golvet. Jag grät floder och ringde veterinären för att konsultera, -Bäst att komma in sa veterinärstationen! Man röntgade, tog blodprover, fixade och gav medicin för yrsel och nystagmus (ofrivilliga rörelser i ögonen), hon fick dropp och var helt utslagen. Veterinären konstaterade att Audrey hade " Vestibulärt syndrom". Det hördes ju helt klart som ett dödsyndrom, och jag grät floder igen. Men min underbara veterinär tröstade mig och förklarade att det helt enkelt är vätska som står långt ner i hörselgången bakom trumhinnan, och det påverkar ju balansnerven och det tar cirka 6 veckor att tillfriskna. Kortisonet som är avsvällande gör att vätskan då kan rinna ut och försvinna.  Efter några dagar var hon pyttelite bättre och jag tog hem henne. Jag bar runt på Audrey när det behövdes, uppför trappor och nerför trapporna, annars hade hon åkt kana utför, jag höll upp matskål och vattenskål, för när hon böjde ner huvudet så ramlade hon omkull av yrseln. Harry och Sussie har hjälpt till på sitt sätt genom att puffa, snufsa och ligga väldigt nära Audrey, som för att ge henne trygghet och värme.
Vi har vinglat runt på Stjärnhusens gator och några har faktiskt frågat hur hunden egentligen mår och jag har fått förklarat situationen för dem och de har önskat oss lycka till med tillfrisknandet. Nu har det gått 6 veckor och Audrey börjar nu bli stadigare på benen, hon har slutat med kortisonet och jag har lugnat ner mig, då jag ser att hon faktiskt mår riktigt bra och är den glada och positiva hund som hon alltid har varit. Jag älskar denna underbara lilla Audrey och hoppas vi får många fler år tillsammans än. Ni vet ju alla hur olycklig man blir när ens hundar blir sjuka, man älskar ju dem så mycket!

Vouges Audrey

Boeroendi V´T Burgste Hof

Tibama´s Comtess Doree

När vi ska gå på promenad tycker Harry att det är stenkul, han rycker och sliter i sitt koppel, sen håller han i sig själv fram till första kissestället där han släpper kopplet och allt är frid och fröjd. När nu snön ligger kvar har Audrey och Sussie en förmåga att glufsa i sig en massa snöbollar, så de jagar runt och är lite stirriga och far fram och tillbaka, med den påföljd att jag inte riktigt denna dag hade pejl på alla tre. Jag hade fullt sjå att hålla ordning på tjejerna. Med tre koppel i handen gick jag där, drog till och kände att den ena änden av kopplet gled så lätt genom handen. Jag vänder mig om och ser att Harry går flera hundra meter bakom oss, nöjd och snosandes i backen. Två stora huskys närmar sig långsamt och lite panik utbryter i min hjärna, SHIT!!!, Harry har en förmåga att vakta sina tjejer, men här han inte en chans. Jag låtsas som det regnar, vilket det i alla fall gör, ropar glatt på Harry och som tur är, kommer som en raket. Kopplet har gått i två bitar och det hänger kvar en liten tamp i hans halsband. Jag knyter fast de små bitar som är kvar och vi vandrar hemåt. Många tankar sveper genom skallen, -Tänk om det komit en bil, -Tänk om! -Tänk om! . . .
Nu får det bli en nyinvestering av läderkoppel till hela gänget så det inte händer fler blessyrer.

   Harry´s valpar !
Ett litet axplock från Charmdroppen´s kennel, där det föddes 8 stycken små pigga och glada Harry/Cherry valpar. Det var en fröjd att se så fina och rara valpar.

Jag har alltid varit mullig, föddes 5 kilo tung trots att mamma var liten som en tumme och smal som en sticka, men inte fick jag den genen, möjligtvis att man blev kort i rocken. Den ständige bantaren, that`s me! Ju äldre man blir desto svårare är det att minska runt lilla midjan.
Alla dessa kurer man provat, så som viktväktarna ett antal gånger och visst har jag minskat i vikt, ibland 25-30 kilo och stundom inget alls. Helt plötsligt så är man tillbaka på ruta 1, och man är mullig och fyllig igen!
Nu är jag igång på en ny kur, den här gången blev det LCHF i lightversion, inga kolhydrater så som bröd, pasta eller potatis, och sen ska man äta fett ni vet vispgrädde, ost, olivolja och sånt smask. Nu tycker min mage att fett kan vara lite problematiskt att smälta (sviter efter Viktväktarna), den blir lite ömmande och kurrig, det är smällar man får ta när man ska ligga på topp! Man kan ju äta i måttliga mängder, bara tills man är mätt, sen räcker det, det är det jag menar med light version.
Det absolut svåraste är att inte kunna mosa potatisen i den goda gräddsåsen, men man överlever för en tid. Det går faktiskt bra med squash också. Jag äter en ”kolhydratisk” smörgås på morgonen för att jag har för vana att alltid ha gjort det, svårt att komma ifrån. Det är den enda kolhydrat som fyller min mage just nu, det gäller att göra sina val i livet.
Mina hundar promenerar jag ganska intensivt med också, de får liksom hänga med på det här tåget och de är inte ledsna för det, vi har tagit långa, fina kvällspromenader nu i sommar.
På en vecka har det hänt något på/i magen, under en promenad höll jag på att tappa kjolen, den liksom bara gled ner över höften, fick tag i den i sista sekund, Ops! Några toppar som hängt övergivna i garderoben har fått nytt liv och jag kan jag nu slinka ner i dem hur lätt som helst.
Om man nu kan fortsätta så här med LCHF, som ju faktiskt inte var varken svårt eller dyrt så kanske man inte behöver sitta i vassruggen till nästa sommar, man kanske kan klämma ner sig i en bikini.
- Vilken dröm! men såna ska man ha. Nu har man ju några trösklar framför sig innan det är så dags, julen kommer med skinka o sill o annat gott, (fast det får jag ju också äta!), det kanske inte blir så svårt i alla fall. Alla ni som gått ner i vikt vet hur det känns att bli några kilo lättare, det är en underbar känsla, och är det någon som kommenterar det så är lyckan gjord! Gud nåde den som säger något annat!
Ann-Marie

Vouges Audrey 

Att utbilda en vårdhund kostar idag cirka 50 000 kronor, men först ska hunden lämplighetstestas, ca (3000 kronor) innan och om den ens får gå vidare. Svensk standard för vårdhundsteam ska också följas för att nå uppsatta mål. Som hundförare ska man naturligtvis ha vårdutbildning och pedagogik för att vara behörig. Nu är jag ju redan hundinstruktör, uppfödare, född i valplåda, samt har ägt en hel del olika raser och har väl med mig en stor erfarenhet av hundar, jag är ju också undersköterska.
Man kan väl säga att jag utbildar och fostrar mina egna vårdhundar på ett mycket naturligt sätt.
Cavalier King Charles spaniel tror jag inte behöver dyra utbildningar för att tillgodose vårdtagarens behov. De har en naturlig fallenhet och ett underbart temperament som gör dem till utmärkta vårdhundar. Idag hade jag med mig min egen ”vårdhund”, Vouges Audrey till det demensboende jag arbetar på, och jag kan säga att det var mäkta populärt. Audrey kröp upp till alla boendes sida för att de skulle få klappa henne och känna hennes mjuka underbara lena päls, hon förstår att de behöver beröring och kärlek. De som satt i rullstol och inte nådde ner till henne, dem sträckte hon upp sig till och la sina tassar mot deras knän så de också fick känna hennes tillgivenhet. Några boenden blev så glada att tårarna rann nerför deras kinder, och när de smekte Audrey så brast de ut i stora leenden.
Jag kan säga att det värmer mitt hjärta.
 Att det fanns konstiga lyftar, rullstolar och rullatorer det bekom inte Audrey som är lugnet själv, bara alla gamla fick sin del av henne. Några damer fick gå med henne i koppel, något som de kände igen sen de själva hade hund och då var det inga problem med minnet. Alla demenssjuka individer har klara stunder som är betydelsefulla att väcka och ta vara på, därför är det viktigt att bemöta med ett öppet sinne för att inte kränka någon. Vad en liten hund då kan göra stor nytta med sitt glada vänliga och tillgivna temperament.  Audrey fick alla boenden att skratta och le denna underbara sommarkväll. Som belöning fick hon god och smaskig ost av personalen som hon naturligtvis uppskattade.
Många av mina cavalier har varit med på vårdboenden både som valpar och vuxna, och det är fantastiskt att se dem arbeta för att tillgodose brukarnas behov av värme, kärlek och beröring. Det är också taktil stimulering.
Ann-Marie och Vouges Audrey

Idag har Lena och jag varit hos Anneli Ek på Corbona´s kennel ,för att titta på Harrys valpar, live! Jag blev glatt mottagen av dem när de med sin mamma kom hoppande mot oss, så glada , nyfikna och kelsjuka. Två pojkar o två flickor och kullen var superjämn. Det var en fröjd för ögat att se, jag blev faktiskt lite stolt.
Naturligtvis blev det mycket hundprat och jättegott fika. Vi fick också möta Harleys pappa, Corbona´s Unbelievable "Keso", och alla andra goa hundar som bor där. Vi tog en titt på fina bilen en röd smäcker Impala, med cabrolet, gissa om den V8:an  hade gott ljud i motorn, jag fick ståpäls!!! Tack Anneli för en jättetrevlig dag.
Här kommer några färska bilder på Harry och Sillas valpar, och som vanligt är det lika svårt att ta bilder på små spralliga valpar.

Jaha, åh där sprang alla åt fel håll!!!  

 Foto: Nina Lindström

Rabymar Magic Wizard "Harry"s första valpar är nu födda på Corbona´s kennel hos Anneli Ek som också tagit bilderna på de små. Tiken är den fina Corbona´s Racelle. Det blev 2 rubyhanar och 2 rubytikar.