Jag tog med mig min lilla mamma på sten och mineralmässan i Kopparberg. Vi hade som tur var förberett oss med regnkläder, och jag kan lova att vi fick användning av dem. Regnet hällde ner över mässan och utställarna var förtvivlade när plast taken brast och regnet välde in över deras bord med stenar, smycken och alster. I detta tumult lyckades jag hitta ett par vackra stenar till kanonpris, men när jag vänder mig om för att visa mamma är hon som bortblåst. Kära nån, pensionär på rymmen! Hon har väl inte flutit iväg med regnmassorna??? Min mamma är liten som en tumme, syns inte bland alla människor och utställnings stånd. Jag letar förtvivlat, och många tankar hinner passera genom hjärnkontoret, men hittar henne tillslut i fullt samtal med en guldvaskare från Hällefors!  – Jag ska på guldvaskarkurs i sommar, utbrister mamma lyckligt, - Äntligen får jag användning av mitt vaskarkitt! -Men mamma då, du kan väl inte ta dig fram i bushen med en rullator på släp, förebrår jag henne.

  – Asch då, den behövs inte när man har guld i sikte!, säger mamma 83 år, med glimten i ögat.

 En gång när hon skulle plocka blåbär kom hon svepande tillbaka genom skogen i vild panik, över alla buskar, stock och sten, hon måste ha varit snabbare än systrarna Kallur tillsammans, hon hoppade över och in i bilen och skrek –KÖR FÖR TUSAN!

Vi förstod snart varför. Det kom en stor brunbjörn lufsandes efter henne! Jag kan säga att pappa gasade som aldrig förr den gången, han hade ju björnen i sidan av V4: an, och en vettskrämd fru i baksätet. Den gången var till och med brorsan tyst!