Själva racet går över en gräsbana som är ca 137 meter lång och hundarna startas fyra och fyra ifrån en startbox. Hundarna måste under träning och tävling bära munkorg på banan av säkerhetsskäl. Det är annars lätt hänt att någon kan få ett tjyvnyp i trängseln och ivern när trasan hinns ifatt i sandgropen.
Munkorgen är gjord i mjukt läder och är mycket luftig för att inte vara obekväm eller hindra hundens andhämtning under loppet.
Under tävling bär hundarna också olikfärgade täcken för att lättare kunna skiljas åt av domarna. Inga spel på hundarna förekommer utan man vinner bara ära, berömmelse och en årstitel. Whippetrace är en mycket rolig, och av hundarna, väldigt uppskattad aktivitet där de får utlopp för sin inneboende och sedan långt tillbaka framavlade jaktinstinkt På tävlingar får endast renrasiga whippet starta, men på träningar, får alla raser delta.

En frisk, sund och sportig hund allt i ett kraftpaket. Våra whippar har i sin ungdom gått på whippet race banan. Vi tränade och tävlade för Norrköpings whippetrace klubb. Pandions Alkinos ”Kino” var en fena på att jaga trasan från första stund han kom ut på banan. Licensloppen vann han galant och år 1999 fick Kino whippetrace licens.

Sin vinnarinstinkt utövade han på bästa sätt, genom att byta spår under ett lopp, hoppade han över sina konkurrenter, utan att vidröra dem., det hade aldrig förekommit tidigare. Så länge ingen hund störde eller rörde varann var allt enligt reglerna tillåtet. I slutet av banan finns en sandgrop som ska stoppa upp farten på hundarna, där kan de få tag på trasan som de jagat, när Kino var med och tävlade fanns det ingen annan som kunde fånga den trasan mer än han. År 1999 var han SM 3: a i whippetrace, endast 11/2 år gammal.

Jag och min väninna var på kurs i helgen i Ludvika på Saxenborgs kursgård.

Kursen var mycket bra och utvecklande, på det mentala planet och gav oss mäkta energi.

 Det fina i hela kråksången var den vackra miljön, med bergslagsgårdar, skogar och sjöar som slingrade sig genom hela orten och förbi kursgården.

Tack Kristina Bexell för en otroligt givande kurs!

Att hunden sover det mesta av sitt liv tror jag är en myt, det stämmer inte här hemma i alla fall. Vi tränar våra hundar en hel del i utställning, rallylydnad och lydnad och det måste belönas, naturligtvis under träningens gång, men man måste ha lite kul också !

Ett pass i fotboll är alltid uppskattat. Här kan alla hundar vara med, från de yngsta till de äldsta, lilla Gilda som är 14 veckor hänger på så gott hon kan. Det är fascinerande att se de gamla hundarna låta Gilda vara med i matchen och få ta bollen i mellan åt. Våra whippar tycker om henne väldigt mycket, hon får nästan göra vad hon vill med dem, men går det för långt säger de vänligt men bestämt ifrån, precis som det ska vara.

Här är en bild på Frida och Kellie i fullt språng under en intensiv match.

Idag har Gilda varit på en riktig promenad i koppel. Det var väldigt spännade, hon hälsade på hästarna och Gläntan nosade och blåste henne i örat så de stod som små segel från huvudet på henne. Hästar hälsar på det viset, inte lätt för en valp att veta, men Gilda ruskade på sig och sprang vidare med matte hängandes efter. Det gäller att vara snabb i benen, för det går undan i svängarna. Katten var nog roligast att inspektera, men lite farlig också, han satte upp tassen till försvar om man kom för nära, då var det roligt att retas med honom till man fick sig en vinge och en vass klo i huvudet. Lugnast var nog att jaga fjärilar de var inte så försvarsbenägna, de försökte bara komma undan så snabbt som möjligt. 

Gilda är en glad och orädd tjej som älskar allt och alla.

Det hände för 15 år sedan, en kall och mörk vinternatt, termometern gick ner till –28 grader kallt. Där ute på trappen satt en stackars mager katt, frusen och hungrig, den hade strukit runt i området några dagar, rivit ut sopor för att få något i sig, alla grannar hade sjasat iväg den för han bar sig konstigt åt och slogs med byns alla katter. Jag hade varit ute och matat katten ett par gånger, så han visste väl vart han skulle lägga in sin största charm..I denna stjärnklara natt brast mitt hjärta, och jag öppnade dörren  för något som skulle komma att härska över hela familjens och hundflockens dynasti. Alla lärde sig snabbt att tre klappar på huvudet räckte sen fick man snabbt dra undan handen, annars SMALL ! det, och blodvite uppstod.

Först trodde vi det var en rar liten flick- katt och Jessica tyckte den skulle heta, Snövit, men när vi ropade på Snövit satte han svansen i vädret, slank bakom soffan och blängde surt. Vi konstaterade snart att det var en kastrerad hankatt som vi gav namnet Sissel, det gillade han och kom så fort vi ropade på honom. Första tiden i hemmet gick åt till att få upp honom i vikt, det var bara skinn och ben, vi avmaskade, men det värsta var hans förfrusna sönderbrända små rosa trampdynor, dem smörjde vi med salva. Allt eftersom tiden gick blev han bättre och kaxigare.

På den tiden hade vi Irländska varghundar och en kväll rök en av hanarna (en bjässe på 70 kg och en manke på 105cm), ihop med katten, det är väl inte så svårt att gissa vem som vann den matchen, mmm katten! Många slagsmål med byns katter har det blivit, grannarna har kastat både sten och äppleskrottar efter honom.MEN, Han har ett gott hjärta också, att få vara med små cavalierbebisar i valplådan är något av det bästa han vet, då är han lekfarbror´n hela dagen !

Nu börjar han bli gammal (och lugn),och ligger på sin favoritsten ute i solen, han har varit fri att när som helst gå från vårt hem, men han trivs här och jag vet att han älskar oss lika mycket som vi älskar honom.

SISSEL, en riktig jamare med mycket drag i !

Allt i ett paket!

Gäddhäng, julgranar, bilringar och annat smått och gott, som smiter utanför varenda liten glugg i kläderna.

Man är väl den ständige bantaren, som provat alla metoder som finns. För några år sedan testade jag viktväktarna och lade om matstil helt och hållet, det gick väldigt bra, tror jag klämde 25 kilo, viljan var stark och jag blev lite fanatisk. Men så kom det där ”suget” som man bara inte kan stå emot. Jag glufsade och åt upp mig 10 kilo, så nu är det bara att sätta fart igen med slanka linjen. Ju äldre man blir desto svårare är det att tappa vikt, för det mesta är det inte jag som går ner, utan den övriga familjen. Jessica brukar säga att, - nu bantar mamma då går vi ner i vikt !

Nu infinner sig tiden då man äter både grillat, paj med vaniljsås, och gräddtårta till midsommar och allt smakar så himla gott när man sitter samlade där i trädgården.

Men det här året blir det grönsallad med gurka och Lokavatten till midsommarbordet, får väl se hur det går !

Läste att Kari på Glittertinds kennel hade något liknande problem, kan det ha med åldern att göra ? ! !