Igår hade vi en redovisning som ett rollspel i skolan. Det var allt, hjärt-lungräddning, puls, blodtryck, andning och att man ska agera med ett stort lugn. Det gick bra och min grupp var mycket nöjda med vårt arbete.

Kvällen kommer och jag har inte hört av min lilla mamma på två dagar, känner på mig att något är fel, får också en bild av att hon ligger på golvet hemma i sin lägenhet. Jag tar bilen och åker hem till mamsen, och hittar henne naturligtvis liggande på golvet. Hur var det nu man gjorde, det som jag lärt mig i skolan samma dag ! På något vis gör jag bara allt i rätt ordning, munnen är torr, svetten bryter fram i pannan, rösten sviktar när jag ringer ambulansen Jag talar lugnt med mamma och lägger en tjock varm filt runt henne. Varför dröjer ambulansen alltid så länge!!!, när de väl kommer känner jag mig lugn för de här killarna är så professionella i sitt arbete. På akuten sitter vi till klockan två på natten, mamma får ligga kvar, man vet inte riktigt vad det är för fel på henne. Idag har jag varit hos pappa och berättat allt, han ligger på ett vårdhem, är multisjuk efter en stor stroke med svår afasi. Mamma har gått och hälsa på honom varje dag i två års tid, de har varit gifta i 60 år, slå det den som kan! Det finns nog fler i den generationen som hållit ihop så länge. Tänk om mamma också hamnar på ett vårdhem, då får de skiljas åt den sista tiden i livet, kanske inte ses mer.

Så ta var på varandra , man vet inte hur lång tid man har tillsammans.