Skulle ta mig en promenad med hundarna i det fina vädret. Visste att vägen var isbelagd så jag tog på mina fina broddar som jag fått av min vän Lena.  Lyckliga hundar for ut genom dörren och redan där halkade de omkull, men inte ska ni tro att de var mer försiktiga för det, nejdå här ska ut och promeneras i flygande fläng. Jag försökte parera mina fötter i djupa isspår efter traktorn som hade skottat. Det svischa och for åt alla håll o kanter. Trots mina dubbar och lite grus så fick jag inte till det riktigt. Den stackars fot som jag vrickat så illa i somras började värka ganska rejält då den fick sig en ny omgång böjningar åt fel håll. Krampen satte in i mina ben, men envis som man är så ger man sig inte. En glad och nyfiken hund dyker ner i diket efter ett fint löv, och det är bara för matte att följa med. Jag fastnar i en snödriva och lägger mig fint ner, hundarna blir överlyckliga att matte kryper runt på backen och är med på buset. De hoppar på mig och drar av min mössa, efter mycket om och men tar jag mig upp på benen, svär en ramsa och säger surt att -nu går vi hem! Jösses, tänk om nån hade sett mig ligga där och kravla, de hade nog fått sig ett gott skratt.
-Ja, en slank man hit och en slank man dit, och en slank man ner i diket!
Det hade passat bättre om jag haft skridskorna på mig i stället. Ingen mer promenad den här dagen!