En vacker vårmorgon, solen skiner, lärkorna kvittrar ute på ängarna. Jag tar en promenad med hundarna, vi lunkar sakta på och njuter av morgonens alla gåvor. Vitsipporna täcker marken med sitt vita täcke och en och annan blåsippa sticker upp mellan bladen. Vi ser en liten salamander slinka in bland alla fina blommor. En bäck ringlar sig genom våra stråk och där kan man se grodor som roar sig i diverse övningar och snart kommer bäcken att fyllas av miljontals söta små grodyngel. I skogen är det svalt och friskt, buskarnas blad har slagit ut och man kan känna doften av hägg, fast de inte slagit ut ännu. När vi går där i godan ro, får jag en stark känsla av oro, jag ser mig omkring och där bara några meter ifrån oss står en jättebamse älg och äter de mjälla bladen från ett träd. Jag är ju lite rädd för älgarna på så nära håll. Hundarna känner av älgen och blir också oroliga, men jag lägger dem ner och sen hostar jag lite för att få älgen att bli lite rädd, men han bryr sig inte om oss, bara fortsätter att mumsa på sin delikata middag. Jag står där och trampar och samlar mod för att fortsätta framåt, och tillslut infinner sig något slags modighet och fötterna släpper från backen. Jag hade ingen aning om att jag kunde springa så fort, men jag slog nog mitt eget världsrekord. Nu är det så att de här älgarna går runt våra husknutar och de har skrämt många grannar och hundar, värst är att de inte är särskilt rädda för något. Det är roligt med vilda djur, fast på lagom avstånd.

Blåmesen bygger bo med inredning av mjukt hundhår, så nu har vi samlat ihop en liten bädd åt den. Jag lägger ut hundtussarna i buskarna och jag kan säga att det är en försvinnande åtgång på pälsverket. Det är nog fler än blåmesen som uppskattar hundhår till sina små bon.