Jessica och jag tog en kvällspromenad i höstmörkret, vi hade en liten strimma ljus från månen, men när molnen täckte himlen, blev det kolsvart. Vägen vi gick har vi trampat mången gång så man känner varenda kurva och sväng.  När vi gick där och småpratade tyckte vi att det prasslade i gräset på sidan av vägen, men som sagt vi såg inget. – Jag känner att det är något, sa jag till Jessica och hon kände samma sak.  Vår färd fortsatte längre in mot skogen och då kan jag säga att det blev mer än mörkt, nu vänder vi hemåt för annars kommer vi vricka fötterna av oss på denna gropiga väg. Men just som vi vänder om kommer något mörkt mot oss, det morrar dovt och cavalierflickorna morrar tillbaka, -Lyft upp dem säger jag, det är ett vildsvin, och jag hör min egen röst som spricker av rädsla!

Med hundarna på armen viskar Jessica att det är en varg, vi måste skydda våra små älskade tjejer, vi får ge oss på vargen kanske sparka efter den, då han verkar aggressiv!  Mörkret gör att det är svårt att urskilja vad som smyger emot oss, vi sväljer och munnen känns torr. –En grävling, jag ser något vitt som skymtar, fräser jag till Jessica. Fasen den kommer slita våra märgben i stycken, för de biter tills det knakar! (gammal sägen). Ni kan ju tänka er vår panik i novemberkvällens mörker. Till slut är odjuret så nära oss och det mullrar som åska ur hans dreglande käkar – Det är en björn skriker Jessica! – Oh my lord, vad ska vi göra? – Han kommer äta upp oss allihopa!
– Lugn, lugn, hör vi då en balanserad manlig stämma, -Det är bara Lakritz, (grannens
lilla springer spaniel), som vill hälsa på era cavalierflickor, han blev nog också lite osäker i mörkret, det var därför han morrade åt er.  – Ja, vem fan blev inte det, tänkte jag med en
puls som var uppåt 500 slag. Jag känd inte mina fötter och benen skakade som maracas!
Tänk så uppskrämd man kan bli när fantasin skenar iväg. Nog för att vi har haft både björn, lo och varg runt knutarna förr om åren, men det är väl ganska osannolikt att vi skulle träffa på dem mitt på vägen. Nästa gång jag promenerar så ska det vara ljust ute.

Ann-Marie

 

Anki

9 november 2011 07:04

Fantasin va det inge fel på <3 håll er till en ljusare promenad, annars brukar jag ha pannlampa, det känns lite bättre. Kram på er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Lördag den 3 maj, var vi i Eslilstuna på Cavalierspecial, domare var Jeannie Montford (Elvenhome).Harry vann avelsgruppen, valp med HP.  I öppenklass hanar blev han 1:a med CK I bästa hane blev han 3:a med Cert. ...

Jag var garanterat beredd på att Audrey skulle dö den där nyårsdagen, så dålig som hon då var. Hon kunde knappt gå, men tog några stapplande steg för att hälsa mig god morgon, sen föll hon i golvet. Jag grät floder och ringde veterinären för att kons...

När vi ska gå på promenad tycker Harry att det är stenkul, han rycker och sliter i sitt koppel, sen håller han i sig själv fram till första kissestället där han släpper kopplet och allt är frid och fröjd. När nu snön ligger kvar har Audrey och Sussie...

   Harry´s valpar !Ett litet axplock från Charmdroppen´s kennel, där det föddes 8 stycken små pigga och glada Harry/Cherry valpar. Det var en fröjd att se så fina och rara valpar.                      ...

    Jag har alltid varit mullig, föddes 5 kilo tung trots att mamma var liten som en tumme och smal som en sticka, men inte fick jag den genen, möjligtvis att man blev kort i rocken. Den ständige bantaren, that`s me! Ju äldre man blir desto svår...