"Benzen"

Jag var så stolt, min första importerade hund, det var mycket planering och bestyr bakom det. Så bar det av till Norge för att hämta lille Ben. Han var lite försiktig och blyg den lille rubyhanen, men så vacker och med en underbart djup rubyfärg. Ben var inte så stor heller vilket var till fördel.
Vi jobbade ganska mycket med att bygga upp Bens självförtroende och det gav goda resultat. Ben och jag fick en så fin kontakt som bara blev djupare med tiden, han förstod allt jag sa. Han blev vår lilla ”björnbuse”. Alltid lika glad och full i spratt och bus med gigantiska fyrfotasprång och han spred en sådan enorm glädje både bland människor och de andra hundarna.
En varm sommardag var vi ute på promenad och Ben fick något konstigt ryck i tassen, och rätt som det var for han ner i diket och sprattlade till en stund.
Min första tanke var att värmen kanske var för stark, så han svimmade lite grann. Efter ett par dagar kom det igen som kramper, och han var spänd i hela kroppen, anfallen var över på några minuter, men den här gången blev Ben väldigt påverkad och var spänd under resten av dagen.
Jag började bli rädd och letade på internet efter fakta och hittade filmer på hundar med olika anfall, både epilepsi, diabetes och den förödande sjukdomen Episodic Falling Syndrome, men likheterna var inte så stora, och jag var fast besluten om att gå vidare. Jag var i kontakt med vår veterinär och vi tog alla tänkbara blodprover som finns, och alla tänkbara undersökningar genomfördes, men allt var normalt. Vi provade olika mediciner som dämpar kramper och till slut hittade vi en bra medicin. Flera månader gick utan att Ben fick ett enda anfall, och jag var så glad.  

Plötsligt kommer krampanfallen tillbaka, men de har nu eskalerat och andningen
påverkas kraftigt, jag blir rädd att han ska kvävas.   Jag sitter med min älskade Ben i famnen, jag följer med i hans krampaktiga rörelser, så han inte blir låst i dem, men är ändå med för att han inte ska skada sig. När krampen släpper, sitter jag en stund med honom i famnen och bara gungar lite lätt liksom för att lugna både honom och mig, sen far han upp lika glad som vanligt och vill ut för att göra ifrån sig, det är A och O efter ett anfall.

Jag har vid det här laget inte tordas lämna Ben själv hemma, oron sitter i och vi har hjälpts åt när någon ska åka iväg, eller man ska gå ut en liten sväng för att han inte ska bli lämnad själv. På jobbet har jag bara oroat mig, -Tänk om…
Vid det här laget känner jag att snart kommer Ben att dö i ett anfall, då de har blivit så kraftiga. Jag vill inte vara med då, så jag bestämmer i samråd med min veterinär att låta Ben somna in lugnt och stilla, utan krampanfall, endast tre år gammal. Han dog på grund av någon sorts sjukdom som inte gick att fastställa.

En glad och check liten björnbuse lämnar det här jordelivet den 12 november 2011.
Tack Ben för den tid vi fick tillsammans, du gav oss så mycket kärlek. Vi ses igen.
Mamma

Min Ben var framförallt en mycket älskad vän som alltid kommer att finnas i mitt hjärta och jag saknar honom så.

”Det finns lika många tankar och diagnoser som det finns människor. Vi kan alla drabbas av sjukdomar på våra hundar så länge vi inte har någon riktig forskning eller tester att göra här i Sverige, tills dess får vi hjälpa och stödja varandra.”