Min lilla Annie somnade in i min famn i måndags efter en kort tids sjukdom, hon hade insulinom på bukspottkörteln, en tumör, vilket innebär högt insulin och lågt blodsocker värde, som medför hypoglykemi. Hon darrade och skakade som ett asplöv när blodsockret sjönk.
Annie var en alltigenom glad tjej som älskade att jobba för godis. Att visa sig i utställningsringen älskade hon, men att stå på bordet där var ingen hit, hon slingrade sig som en ål, så någon vidare utställningskarriär blev det inte för henne.  Under den tiden jag utbildade mig till hundinstruktör, hade jag Annie med mig, trots att det bara var stora
brukshundar och en jättefarlig risen/rottis/schäfer blandning, som högg sin husse så bloden sprutade så fanns lilla Annie vid min sida och verkligen stöttade mig i min skräck och rädsla. Vi tränade tillsammans och gjorde stora framsteg. Rallylydnaden var nog hennes favoritgren, hon älskade att utföra alla moment som fanns, och hon var verkligen superduktig, när vi tränade så var vi verkligen ett team, och Annie blev en liten favorit på klubben där vi gick, hon var ju väldigt klappvänlig.
En duktig mamma blev hon också och tog hand om sina valpar på allra bästa sätt,
hon fostrade dem på ett mjukt och behagligt sätt, hon var verkligen lycklig med de små bebisarna.
Under en kort tid var hon foderhund men kom hem igen, och fick sen uppleva sin sista tid hemma i favoritkorgen tillsammans med sin bästis Audrey.
Mycket roligt har jag upplevt med min vän Annie, och jag tackar henne för alla
roliga stunder vi haft tillsammans, hon har alltid haft sista ordet med en
stämma som varit hög och ljudlig. Nu när den har tystnat känns allt så tomt och
trist.
Tack lilla Annie för all din sprudlande energi och stora glädje du gett oss.

Mamma