Jag var garanterat beredd på att Audrey skulle dö den där nyårsdagen, så dålig som hon då var. Hon kunde knappt gå, men tog några stapplande steg för att hälsa mig god morgon, sen föll hon i golvet. Jag grät floder och ringde veterinären för att konsultera, -Bäst att komma in sa veterinärstationen! Man röntgade, tog blodprover, fixade och gav medicin för yrsel och nystagmus (ofrivilliga rörelser i ögonen), hon fick dropp och var helt utslagen. Veterinären konstaterade att Audrey hade " Vestibulärt syndrom". Det hördes ju helt klart som ett dödsyndrom, och jag grät floder igen. Men min underbara veterinär tröstade mig och förklarade att det helt enkelt är vätska som står långt ner i hörselgången bakom trumhinnan, och det påverkar ju balansnerven och det tar cirka 6 veckor att tillfriskna. Kortisonet som är avsvällande gör att vätskan då kan rinna ut och försvinna.  Efter några dagar var hon pyttelite bättre och jag tog hem henne. Jag bar runt på Audrey när det behövdes, uppför trappor och nerför trapporna, annars hade hon åkt kana utför, jag höll upp matskål och vattenskål, för när hon böjde ner huvudet så ramlade hon omkull av yrseln. Harry och Sussie har hjälpt till på sitt sätt genom att puffa, snufsa och ligga väldigt nära Audrey, som för att ge henne trygghet och värme.
Vi har vinglat runt på Stjärnhusens gator och några har faktiskt frågat hur hunden egentligen mår och jag har fått förklarat situationen för dem och de har önskat oss lycka till med tillfrisknandet. Nu har det gått 6 veckor och Audrey börjar nu bli stadigare på benen, hon har slutat med kortisonet och jag har lugnat ner mig, då jag ser att hon faktiskt mår riktigt bra och är den glada och positiva hund som hon alltid har varit. Jag älskar denna underbara lilla Audrey och hoppas vi får många fler år tillsammans än. Ni vet ju alla hur olycklig man blir när ens hundar blir sjuka, man älskar ju dem så mycket!

Vouges Audrey

Boeroendi V´T Burgste Hof

Tibama´s Comtess Doree