En vacker vårmorgon, solen skiner, lärkorna kvittrar ute på ängarna. Jag tar en promenad med hundarna, vi lunkar sakta på och njuter av morgonens alla gåvor. Vitsipporna täcker marken med sitt vita täcke och en och annan blåsippa sticker upp mellan bladen. Vi ser en liten salamander slinka in bland alla fina blommor. En bäck ringlar sig genom våra stråk och där kan man se grodor som roar sig i diverse övningar och snart kommer bäcken att fyllas av miljontals söta små grodyngel. I skogen är det svalt och friskt, buskarnas blad har slagit ut och man kan känna doften av hägg, fast de inte slagit ut ännu. När vi går där i godan ro, får jag en stark känsla av oro, jag ser mig omkring och där bara några meter ifrån oss står en jättebamse älg och äter de mjälla bladen från ett träd. Jag är ju lite rädd för älgarna på så nära håll. Hundarna känner av älgen och blir också oroliga, men jag lägger dem ner och sen hostar jag lite för att få älgen att bli lite rädd, men han bryr sig inte om oss, bara fortsätter att mumsa på sin delikata middag. Jag står där och trampar och samlar mod för att fortsätta framåt, och tillslut infinner sig något slags modighet och fötterna släpper från backen. Jag hade ingen aning om att jag kunde springa så fort, men jag slog nog mitt eget världsrekord. Nu är det så att de här älgarna går runt våra husknutar och de har skrämt många grannar och hundar, värst är att de inte är särskilt rädda för något. Det är roligt med vilda djur, fast på lagom avstånd.

Blåmesen bygger bo med inredning av mjukt hundhår, så nu har vi samlat ihop en liten bädd åt den. Jag lägger ut hundtussarna i buskarna och jag kan säga att det är en försvinnande åtgång på pälsverket. Det är nog fler än blåmesen som uppskattar hundhår till sina små bon.

Jag var på väg till Västergötland, när jag  i höjd med Laxå tvärnita med bilen. – Vad i hela fridens dar är det som spatserar mitt på vägen, Jodå, en stöddig tjädertupp, han gick mitt ute på den  hårt trafikerade vägen och spände sig mot vajerstolparna, som han nog såg som tjusiga tjäderdamer. En undanmanöver med bilen, räddade tuppen den här gången. Min tanke var att när jag återvänder så ligger nog pippin där platt som alla andra överkörda djur efter vägen, men jag såg faktiskt ingen där. När jag kom hem läste jag i dagstidningen om den ilskna tjädertuppen, som ingen har kunnat undgå som åkt denna väg genom Laxå.

Nerikes Allehanda 2011-04-20

Här hackar den aggressiva tjädertuppen på personbilen

Laxå

Den kaxiga tjädertuppen, som i ett par veckors tid uppehållit sig längs vägen utanför Laxå, hackade på bilen. Och Roger Gundersson passade på att föreviga den aggressiva fågeln.  

Tjädertuppen har under cirka 14 dagars tid haft bilister i närheten av Sandstubbetorp strax utanför Laxå som sina värsta fiender. I synnerhet morgontid har den befunnit sig längs vägen - och den visar ingen pardon. Bilar som stannat har inte sällan fått backa undan efter utfall från den praktfulla fågeln. 
Roger Gundersson hade lämnat bilen på verkstad och stannade till vid Sandstubbetorp. Tjädertuppen klev med bestämda steg fram och började hacka på stötfångaren. Trots att Roger vevade ned rutan visade fågeln ingen rädsla.

Rabymar Magic Wizard 

Som vanligt ligger man som en rem över golvet, när man ska iväg på utställning, nervositeten sprider sig i kroppen och även på resten av mina hundar. Två vovvar får följa med och de andra får stanna hemma, vilket inte är särskilt populärt, de blir gnissel i flocken. Väl packat och klart drar jag iväg med bilen, ska bara hämta upp Jessica. Ute på Norrköpingsvägen tycker jag bilen känns tungstyrd, jag tror inte det är sant men det är bara att inse faktum att jag fått punktering. Får ringa hem och väcka den björn som sover, han mullrar något i telefonen om att det finns domkraft och fälgkors bak i bilen. Jag kan inte ens få ut domkraften för den väger bly, än mindre skruva av muttrarna som starke Adolf har dragit dit! Jag är glad att det inte hände längre hemifrån än att jag kunde byta bil med gubben.
Vi hann i alla fall till Västerås i tid, kom in i utställningshallen där det var lugnt och stilla, lite fin Elvis-musik tonade ut genom högtalarna. Det måste ha varit ljudisolerat i den hallen, för jag har aldrig upplevt en så lugn utställning. Det var precis vad vi behövde efter vår lilla morgonfadäs.
Harry var först ut, han blev Excellent och sedan placerad trea i konkurrensklassen, med så fin kritik.
Lilla Sussi, var nyfiken på allt, hon kikade på andra hundar och gick fram som ett lite ånglok, inte rädd för något. I ringen tillsammans med Jessica skötte hon sig utmärkt. Tror hon var yngst i klassen, hon blev också Excellent och placerade sig fyra i sin klass, vilket vi var nöjda med då hon inte är färdig någonstans i sin lilla kropp. Trots sin första utställning skötte hon sig galant. Lite shopping blev det också av diverse hundartiklar, som alltid!
Prata är min melodi, det är alltid lika roligt att träffa uppfödare och hundägare för att prata lite hunderi. 

Vilda vårvindar viner ute på ängarna, lärkan kvittrar glatt men jag kan knappt höra den för det blåser så om mina öron. Dikeskanterna är fyllda av tussilago och blåsippor och solen värmer där det är stilla och lä.
Vi tog en skogspromenad idag för att slippa den hårda blåsten, där i skogen kvittrade vårfåglarna och när vi kom fram vid en skogsglänta stod tre rådjur och tittade på oss, de försvann snabbt in i skogen igen när de fick syn på oss. Det var mycket gamla torra kardborrar efter skogskanten och de trasslade in sig relativt snabbt i cavalierpälsarna, även små grankvistar som jag tror ekorren har naggat på och slängt på backen för det låg hur mycket sånt som helst runt alla granar, han hade nog haft tabberas där under vintern. Vi stannade vid en liten bäck med porlande vattenfall där hundarna smakade på vattnet, kanske inte så gott, men spännande. Vi gjorde ett rafflande fynd i skogen, hundarna snusade vilt på något, först tänkte jag att det kanske var ett dött djur, och jag vill inte att de ska käka på något äckligt kadaver som jag måste dra ur halsen på dem, men nej det var ett älghorn som låg där och lockade på uppmärksamheten. Hundarna försökte ivrigt släpa med sig hornet, men det var för tungt så matte fick hjälpa till att bära hem deras byte, gissa om var så stolta! Det visades högmodigt upp för andra familjemedlemmar under glada svansviftningar.

När helgen kommer ska man göra allt som man lagt åt sidan den övriga veckan. Putsa, feja, städa, och skrubba golven. Promenaderna med hundarna är min ”guldkant”. Då tränar vi, leker och har roligt tillsammans, kanske utforskar något spännande i diket, och så här års brukar det finnas lite av varje att upptäcka. Ibland går vi bara och njuter och lyssnar till fågelsång.  Då släpper jag alla måsten, allt som varit under veckan, jag försöker att inte ha dåligt samvete för att jag inte varit hos mamma, men det gnager djupt ner i mitt hjärta. Jag önskar jag kunde vara hos henne varje dag, men tiden räcker inte till. När jag går från henne så gråter hon stora krokodiltårar, hon säger det är så roligt när jag kommer, men så hemskt när jag går ifrån henne. Mamma vet att tiden är knapp för mig, för hon har ju haft det likadant med hundar och allt som hör till. 
Hur som haver så var hundarna och jag på vår dagliga promenad i helgen, då träffade jag på vår närmsta granne som har skogsbruk och han hade ställt fram en stor kärra med fin torr gran ved, som han sålde till oss på stört. Han lastade av veden här hemma på uppfarten, sen var det bara att börja bära in det i vedboden. Efter 10 kubiks släpande, kan jag säga att det kändes i både rygg armar. Ved värmer många gånger, men nu har vi till nästa vinter att elda i kaminen.

Vi bor ganska nära Kvismare kanal ett paradis för häckande fåglar, och här finns det pippiar av alla de slag. Fågelskådarna skulle bli bra avundsjuka om de visste om mina promenadvägar och upptäckter av en massa underliga arter.
Var ute på promenad med hundarna när jag helt plötsligt ser hundratals tranor mitt framför oss på vägen, hundarna stod avvaktande och tittade, de sa inte ett ljud, tror de blev lika förvånade som jag.
Jag tror vi tar en annan runda sa jag till hundarna, för jag kände att det inte var läge för att korsa fåglarnas väg, de vrålade och skrek så det var öronbedövande. Ovanför oss kom det då en hel flock med svanar, vi var omringade av dessa fjäderfän. Det var nästan lite kusligt som en skräckfilm av Hitckock.

Tänk att en hel stab av proffice medarbetare försökte lura ut mig i hemtjänsten genom att ljuga och hota, även on de inte lyckades så fick jag kämpa ganska hårt, men ensam är stark! De tog bort mina tider på det boende som jag hade sökt tjänst hos, och öste på med nya tider i hemtjänsten istället, men jag undrar vart mina tider på boendet tog vägen och vem fick dem (kanske en till som stampat med foten).
En av dessa damer var värre än de andra, hon ringde och frågade om det var fel på min telefon eftersom jag inte svarade, jag sa som det var, att jag satt på toa, -men ska försöka bättra mig och sluta med såna fasoner, för här ska man stå till förfogande dygnet runt, 24-7 !!!???
Nu har jag pratat med facket som hjälper mig om inte proffice löser detta. Har Proffice Care lovat mig en tjänst i äldreboende så ska det vara så och inget annat. Nu har jag äntligen fått tag på en ansvarig för sina anställda, och hon sa att jag skulle få fortsätta att arbeta ”inne”. Tack och lov för det. Tänk att man måste röra till det i getingboet ordentligt innan något händer.
 ”Var ska sleven vara om inte i gryta?”
Jag har en ganska lång yrkeserfarenhet inom olika branscher och det är inte första gången som arbetsgivarna försöker köra över folk, man lär sig att stå på barrikaderna och att kämpa för sin rätt.

Jag var så glad, hade fått fast tjänst på Proffice Care, och fick jobba på det vårdboende jag helst av allt ville. Jag hade skrivit i min ansökan att jag endast önskade vårdboende med 80 % nattpass, inte hemvård. Allt var frid och fröjd. Proffice ringer mig en dag och säger att alla jobb på vårdboende är slut ???!!! Konstigt tänker jag för de skriker efter personal bara där jag jobbar.
Man vill ha ut mig i hemtjänsten, annars får jag inga timmar. Jag provar en natt, men det är inte riktigt min grej, då rasslar det till i telefonen och en massa SMS kommer in att jag ska jobba flera pass i hemtjänsten än vad jag har tid för, alltså mer än 80 %. Nu fick jag reda på att Proffice Care bara ljuger, för de har inte folk så det räcker till i hemtjänsten och de får betala vite om de inte kan plocka fram personal. Igår ringde de mig igen, för de ville få iväg mig på ett nattpass, men sa jag, -sova då, ska jag inte få göra det innan jag går ut, det är jobbigt att vara vaken ett helt dygn i sträck.  – Du står tillgänglig så det är bara att åka säger tjejen vasst.   Grrrr!  – Jag skiter i er tillgänglighet eller inte, eller om ni får betala vite, jag måste ju tänka på mig själv också, dessutom är ni slarviga och har tagit bort pass för mig som jag var glad över att få, och gett till en annan personal. Damen i andra änden sa inget mer hon tackade för sig och la på luren. Men Proffice Care tycker vi ska stå i givakt och tacka och bocka för att vi får jobba även om man inte är utbildad i det. Hade jag villat jobba i hemvården, hade jag valt den inriktningen i skolan och sökt den tjänsten, vilket jag inte har gjort. De försöker köra över alla sina medarbetare, genom att ljuga och hota. Nu hörde jag en annan tjej hade råkat ut för samma sak som mig, men hon hade ställt ultimatum, att då sa hon upp sig, då fick hon plötsligt de jobb som hon också hade sökt till d.v.s att arbeta på vårdboende. Som sagt det saknas personal överallt, och inte många vill jobba i hemtjänsten för det är stressigt, svårjobbat och tungt.
 Jag är inte rädd för att jobba, men jag vill inte bli förnedrad och överkörd av en massa snorungar som ska bestämma över huvudet på mig genom att ljuga. Jag kommer nu också att ställa ultimatum till Proffice men kanske det är dags att börja söka andra jobb.